Tänkte ta och skriva om varför jag blivit så tagen utav det här med att gå ner i vikt, dock lite kortfattat eftersom jag orkar inte skriva en lång text..

Har alltid varit större än andra, än mina vänner och familj. Jag har alltid fått kommentarer från alla möjliga håll om mitt utseende, eller jag fick det under min uppväxt mestadels. Jag tog alltid väldigt illa upp vad än någon sa till mig, eller är väl ganska självklart att jag gjorde det då det var ovänliga ord.

Hela skoltiden, fram till gymnasiet där ingen var taskig (om inte bakom min rygg dock, vet man ju aldrig) fick jag höra sådant som att jag är ful och tjock och jag blev ofta verbalt mobbad.  Detta (antar jag) gjorde mig till en person utan varken självkänsla eller självförtroende då jag aldrig ansåg mig vara bra nog. När jag minns tillbaka får jag bara negativa bilder i huvudet, mig gråtandes. Inga killar gillade mig (duuh egentligen då det var de som kallade mig för ful och tjock) och det var väl antagligen det fick mig att tro att ingen någonsin skulle gilla mig.

Eftersom jag blev kallad för ful och tjock i sammanhang fick det mig att tänka att om jag gick ner i vikt skulle jag inte vara lika ful.. Obs att jag tänkte så när i början utav högstadiet, senare i ungefär 8-9an insåg jag verkligen min fulhet, och att det inte bara var kroppen som var det. Innan hade jag främst trott att storleken på min kropp, var faktumet som gjorde mig till ful. Jag började allt mer fokusera på mitt ansikte och konstaterade min fulhet, innan det brydde jag mig liksom inte så mycket om mitt ansikte, tänkte inte på det särskilt mycket så att säga..

Hur som helst har det gått flera år sedan dess och jag tycker fortfarande jag är ful, fast det ligger på en annan slags nivå nu.
Tycker inte jag ser bra ut men jag kan iaf spegla mig (för något år sedan undvek jag allt som har med speglar att göra, då jag började gråta och blev helt nere utav synen på mig) och åka kollektivt, haha (hade ångest inför det då jag tyckte alla stirrade och dömde mig) Det är lite komiskt faktiskt att jag nu spelgar mig hela tiden, fast kroppen mestadels, det för att jag är i processen att gå ner i vikt tror jag.. Speglandet lär minska sedan när jag gått ner och är okej med hur kroppen ser ut.

Men med detta inlägg ville jag säga att "gå ner i vikt tänkandet" i princip har funnits hos mig sedan jag var 10år, tidigare egentligen vill jag påstå men är osäker på när så vi kan säga att det var från det att jag var tio år..
Men det är den senaste tiden jag verkligen satsat ALLT och kanske velat det helhjärtat till 100% än mot förut.
Jag har nog alltid haft viljan till 10000% egentligen, men kraften att försöka har nog varit på 50.. Men nu är det hundraprocentigt hur som helst.





btw lite oroväckande många läsare idag ser jag.. hur hittar folk ens hit :s
vill bara tillägga som många gånger innan, jag vill inte att någon ska må dåligt utav min blogg... vill inte "peppa" andra till att gå ner, vill bara skriva om min hela process..

nu hör jag att mamma kommit hem så ska ta mig ett glas colaa light nu. vi hörs!!